logo hickoryshop - preserving the soul of golf

test4

The Grand Match - US vs International Team

Monifieth

Livet efter VM gick vidare med ytterligare en spännande tävling, "The Grand Match". Det var USA mot ett Internationellt Team, där vi spelade på ett Ryder Cup-manér med olika typer av matchspel. Vi var 22 man i varje lag och jag var den ende svensken i tävlingen, lite ovanligt då vi svenskar brukar "invadera" tävlingarna. :)

På torsdagen startade det, allt skulle avgöras Monifieth Links två banor. Första dagen spelades på "Monifieth Ashludie" som är den lite kortare av deras två banor. Banan är dock väldigt intressant då den bara har mått på teeskylten och inga övriga markeringar ute på banan.  Självklart så använder vi hickorygolfare inte några tekniska hjälpmedel som lasermätare eller gps:er utan vi litar på känslan och ögonmåttet. Faktum är att det fungerar bättre än vad man kanske kan tro och man kommer in i det efter ett tag! Vi spelade foursome på förmiddagen och bästboll på eftermiddagen.

Monifieth Ashludie

I den första matchen spelade jag tillsammans med Ross McLean (CAN). Vi var båda lite stela på morgonen och förlorade snabbt de första hålen, men allt eftersom hålen gick så kom vi mer och mer in i matchen. Foursome-match är bland det svåraste att spela, då det är väldigt svårt att komma in i rytmen när man bara slår vart annat slag. När vi väl blivit varma i kläderna så spelade vi upp oss i stabil ledning och kunde avsluta matchen på det 16:e hålet och vinna med 3/2. Det var riktigt skönt att känna att spelet bara blev bättre och bättre efter den där katastrofala rundan på VM...

Efter en snabb lunch var det sedan dags att ge sig ut ett varv till, nu med bästboll som spelform. Formen höll i sig och nu fungerade verkligen det mesta. Jag och Andrew Buchan (UK) krossade det amerikanska motståndet och efter 13:hål hade vi vunnit med hela 7/5 och ytterligare 1 poäng gick till det internationella laget. Detta var nog en av mina bättre rundor i år och jag spelade nästan felfritt! När första dagen var avklarad och sammanräknad så hade vi i det internationella laget ledningen med 12-10.

På fredagen var det dags för de avgörande singelmatcherna. Den här dagen flyttade vi över till den "stora" banan, "Monifieth Medal", som för övrigt var i ett helt fantastiskt skick. Medal är en av de banor som används som kvalbana när British Open spelas på grannbanan Carnoustie.

Jag ställdes mot Mike Stevens, Golf Teaching Pro från Tampa Florida. Mike är en av deras vassare spelare och vi har träffats många gånger så detta skulle bli en riktigt trevlig och spännande match. Solen sken och endast en svag vind från havet kylde ner oss lagom så att vi kunde behålla våra fina lamullströjor på.

Jag började försiktigt med att spela järn ut för att vara säker på att hålla bollen i spel. De första 6 hålen ligger på rad längs med järnvägen, och out-of-bounds, tätt längs högersidan. Min taktik lyckades bra, redan på första hålet limmade jag inspelet från 100m till en knapp halvmeter och skänkt birdie för att vinna hålet. Mike vann tillbaka på det andra och sedan började jag pressa hårt. Jag spelade riktigt bra och trots ett par missade korta puttar så låg jag tre upp efter de första 9 med en score runt 1 under par. 

Monifieth Medal

På de sista nio blev jag lite trött och blandade par med birdies och bogeys. Mike som är en riktigt stabil och jämn spelare tog snabbt ifatt varje gång jag gjorde bogey och vi delade även ett par hål på birdie! Inför det långa 17:e så låg jag ett upp. Efter en lång drive och en 3 Iron nästan hela vägen upp till green så hade jag fördel. Mike som låg ca 70 meter från green på två, pitchade in sig till ca 10 meter från pinnen. Min boll som var kort vänster om green låg dock i ett svårt läge och jag hade en bunker mellan mig och pinnen. Pinnen stod precis bakom bunkern och jag föll i fällan och spelade lite för snålt... bollen rann tillbaka ner i sanden. Det blev ett svårt bunkerslag som hamnade 5-6 meter från hål och helt plötsligt var det fördel för Mike. Mike tvåputtade och jag lyckades inte sänka min reur och matchen var utjämnad. Detta är så kul och spännade med match, att förutsättningarna kan ändras så snabbt bara på ett par slag.

18:e hålet är ett längre par 5 där jag hoppades kunna ta ett övertag med min längd. Mike missade utslaget och jag fick på en bra träff, men hamnade tyvärr i ruffen till vänster. Mike slog en bra träklubba framåt och jag fick inte riktigt tag i bollen utan hamnade i nytt ruffläge. Efter lite knackande av oss båda så hade jag en 12 meters putt för par och Mike stod med knappt 2 meter. Lyckligtvis (för mig) så är detta en väldigt svår och böljande green och min långa var egentligen inte mycket svårare än Mikes korta. Jag puttade min till skänkavstånd och Mike lyckades inte få i den avgörande putten så vi delade hålet och matchen.

Såklart ville jag vinna matchen men i stort är jag nöjd med att inte förlora någon match, med två vunna och en delad match så gav jag laget totalt 2 1/2 poäng.

Det skulle sedan bli en riktig rysare i klubbhuset att vänta in de resterande matcherna. När det bara var två matcher kvar ute på banan så var det helt lika mellan lagen. De sista matcherna var också jämna och skulle avgöras ända in på det 18:e hålet.

Till slut var det USA som drog det längsta strået och vann det sista matcherna för lagvinst 23 - 21.

Detta var mycket trevliga dagar och en mycket spännade tävling där nivå var riktigt hög. Det är kul att se hur hickorygolfen utvecklas och hur många bra spelare som nu lirar med hickories! Att spela hickory på dessa gamla historiska banor är något helt unikt och som är svårt att beskriva i ord.

Jörgen Isberg

From Sweden representing the World Hickory International Team... Jörgen Isberg!

  • /47-svenska-tourfinalen-2014
  • /45-world-hickory-open-2014-dag-2

©2009 - 2016 Hickoryshop of Sweden