Margareth Sandström
Margareth Sandström har den finmotoriska precision som verkligt skickliga och erfarna guldsmeder utvecklar. Med ett sågblad, tunt som sytråd, penetrerar hon metallens yta. Mönster bestående av vinklar, spiraler och prickar växer fram. Det uppstår glittrande reflexer, lika raffinerade som vore de gnistrande briljanter. Suveränt behärskar hon de små rörelserna. Form och mönster hänger samman, upprepar sig i varandra. Den övergripande formen speglar sig ibland i den lilla mönsterbilden och vice versa.
Hennes elliptiska bubblor, spänstiga knoppar eller runda diskusformer ingår i ett flöde. Form växer ur form, dekonstrueras, varieras, vrids och vänds och blir plötsligt något annat. Genom att polera silvret spegelblankt får hon ljuset att reflekteras skarpt. Genom att bearbeta ytan grovt med en fil får hon materialet att skimra mjukt. Formens exakthet eller mjukhet förstärks.
Ringar med organiskt gestaltade, skulpturala porträtt – tjocknästa, surrealistiska huvudformationer – i guld och silver där huvudena vilar på handen. De små finlemmade anletsdragen har krävt ett hantverk med en ofattbar precision.
Dessa ringar bryter med den estetik som vi brukar förknippa med smycken. Deras form är abstraherad och reducerad. Näsor och munnar framträder förstorade och avslöjade olika sinnesstämningar – öppenhet respektive slutenhet. Ett naket ansikte är sårbart. Motsatsen till förställning. Med sluten näsa och mun avskärmar vi oss från omvärlden.
Dessa avskalade små huvudskulpturer framstår som en slags arketyper för vad det är att vara människa.
Kerstin Wickman, professor em i design och konsthantverkshistoria. Ur boken Margareth Sandström Peter de Wit (2019).
Margareth Sandström har den finmotoriska precision som verkligt skickliga och erfarna guldsmeder utvecklar. Med ett sågblad, tunt som sytråd, penetrerar hon metallens yta. Mönster bestående av vinklar, spiraler och prickar växer fram. Det uppstår glittrande reflexer, lika raffinerade som vore de gnistrande briljanter. Suveränt behärskar hon de små rörelserna. Form och mönster hänger samman, upprepar sig i varandra. Den övergripande formen speglar sig ibland i den lilla mönsterbilden och vice versa.
Hennes elliptiska bubblor, spänstiga knoppar eller runda diskusformer ingår i ett flöde. Form växer ur form, dekonstrueras, varieras, vrids och vänds och blir plötsligt något annat. Genom att polera silvret spegelblankt får hon ljuset att reflekteras skarpt. Genom att bearbeta ytan grovt med en fil får hon materialet att skimra mjukt. Formens exakthet eller mjukhet förstärks.
Ringar med organiskt gestaltade, skulpturala porträtt – tjocknästa, surrealistiska huvudformationer – i guld och silver där huvudena vilar på handen. De små finlemmade anletsdragen har krävt ett hantverk med en ofattbar precision.
Dessa ringar bryter med den estetik som vi brukar förknippa med smycken. Deras form är abstraherad och reducerad. Näsor och munnar framträder förstorade och avslöjade olika sinnesstämningar – öppenhet respektive slutenhet. Ett naket ansikte är sårbart. Motsatsen till förställning. Med sluten näsa och mun avskärmar vi oss från omvärlden.
Dessa avskalade små huvudskulpturer framstår som en slags arketyper för vad det är att vara människa.
Kerstin Wickman, professor em i design och konsthantverkshistoria. Ur boken Margareth Sandström Peter de Wit (2019).
